Under ett par års tid brukade jag somna till Tranströmers inläsning av dikten Östersjöar. Hans djupa baryton var så sövande att jag sällan höll mig vaken längre än halva dikten. Men efter en tid började bilderna att äta sig fast. Och även om jag inte visste någonting om Tranströmers biografi eller status så förstod jag en sak: här har vi en oerhört politisk poet.
Därför har jag alltid förvånats när hans verk har karaktäriserats som obskyrt eller världsfrånvänt. Har de där kritikerna verkligen läst Östersjöar?
Det finns särskilt en bild i diktens andra avsnitt som jag brukade längta till. Den handlade uppenbart om livet under en diktatur, om hur människor internaliserar den övervakande blicken.
Ett nytt vindrag, det brusar om andra stränder.
Det handlar om kriget.
Det handlar om platser där medborgarna är under kontroll,
där tankarna byggs med reservutgångar,
där ett samtal bland vänner verkligen blir ett test på vad vänskap
betyder.
Och när man är tillsammans med dem som man inte känner så väl.
Kontroll. En viss uppriktighet är på sin plats
bara man inte släpper med blicken det där som driver i samtalets
utkant: någonting mörkt, en mörk fläck.
Någonting som kan driva in
och förstöra allt. Släpp det inte med blicken!
Vad ska man likna det vid? En mina?
Nej det vore för handfast. Och nästan för fredligt – för på vår kust
har de flesta berättelser om minor ett lyckligt slut, skräcken be-
gränsad i tiden.
Några rader senare är vi tillbaka i den trygga svenska skärgården: En desarmerad drivmina från första världskriget bogseras in till kusten och ställs ut som prydnad.
Förutom att tränga in i hur den totalitära staten påverkar människors relationer till varandra fångar Tranströmer hur illa utrustade vi svenskar är när det kommer till att förstå just detta. Vårt språk saknar bilder som kan väcka rätt associationer.
På flera håll i Tranströmers poesi finns det liknande passager. Tillsammans utgör de en ganska vass kritik av det historielösa och klichéartade politiska samtal som fortfarande präglar vårt land. Men vill vi se det? Är det inte mycket mer tilltalande att behålla honom som en mysig skärgårdspoet?
LINDE LINDKVIST
