I måndags visades filmen Pink Saris under Antirasistiska filmdagarna här i Lund som handlar om kastlösa kvinnors utsatta situation på landsbygden i Indien. Trots att kastsystemet avskaffades 1949 är det tydligt i filmen att kast spelar stor roll när det kommer till äktenskap. Det oönskade flickebarnet gifts bort vid ung ålder och ”tillhör” sin man och svärfamilj. Om hon besöker byn påstås hon ha rymt, hämtar hon inte dricksvatten till sin man får han slå henne. Hon är en inneboende slav, oönskad av sina föräldrar, underkastad sin nya familj. Men hennes situation är inte hopplös.
I det traditionella samhället som förekommer på landsbygden är idén om kärleksäktenskap en absurditet. Att en kvinna skulle gifta sig med en man tillhörande ett högre kast är en skam för mannens familj. De traditionella värderingar och levnadssätt som förekommer på landsbygden ärvs av tidigare generationer. Föräldrarnas åsikter respekteras, vilket minimerar utrymmet för förändring. Förutom om man trotsar normen. Annat är det i staden. Den moderna staden är mer tillåtande och kärleksäktenskap förekommer och betydelsen av kasttillhörighet försvinner.
När du läser den här meningen hoppas jag att du som läsare har stannat upp och ifrågasatt vad du precis har läst. För genom att måla upp landsbygden som traditionell riskerar vi befästa en bild av landsbygden och ge utrymme för, eller rentav ursäkta förekomsten av traditionella värderingar och levnadssätt som förtrycker kvinnor. Bilden av landsbygd och stad som varandras motsatser stämmer heller inte. Det finns konservativa krafter i staden och progressiva krafter i landsbygden. De värderingar och levnadssätt som förekommer på landsbygden upprätthålls eller utmanas av samhällets viktigaste beståndsdel – dess invånare, där både ett upprätthållande eller ett utmanande förhållningssätt innebär ett ställningstagande. Värderingar och handlingar är föremål för ständig förändring i varje situation som uppstår i varje vrå i byn. Det är när individer bryter mönster som förändring kan ske. Det är när individer förstår sitt aktörskap och använder det till sin fördel som vi i Sverige kan se fantastiska dokumentärfilmer. I Pink Saris är det Sampat Pal som startade Gulabi gang (”det rosa gänget”) som utmärker sig, men det är inte bara de som hörs och syns mest som är del av förändringen. Det är vi alla.
LINNEA GARD, student mänskliga rättighetsstudier
