Mänskliga rättigheter och konsten att leva ”som om”

Lena Halldenius

Installationsföreläsning vid professorsinstallation i Lund den 15 februari 2013.

Jag har förmånen att dagligen prata med studenter som har valt akademiska studier för att de vill förbättra världen. De tror på rättvisa, på att det som är rätt kan vinna, att det är lönt att försöka, att det är viktigt att försöka. Mitt och mina kollegers jobb är att ta dem igenom en utbildning utan att göra cyniker av dem. Krassa analytiker ska de bli, helst, men inte cyniker, för en cyniker försöker inte.

Det går en film på bio just nu, en film om filosofen Hannah Arendt. Arendt bevakade rättegången mot nazisten Adolf Eichmann och efter det skrev hon en bok om ondskan. Vi vill så gärna tro att ondskan är något monstruöst, något bortom-mänskligt, något helt annat. Men ondskan är banal, menade Arendt. De flesta människor som gör onda ting är inte monster; de är bara dåliga på att tänka. De lyder, följer med, följer protokollet, men att tänka – i den riktiga meningen att föra en dialog med sig själv, en dialog mellan mig och mig själv – är de inte mäktiga. Eichmann var inget monster. Miljontals människor dog för att han var en god byråkrat som var dålig på att tänka.

Jag vet inte om Arendt hade rätt om just Eichmann. Men detta tror jag att jag vet: Det viktigaste vi har att slå vakt om är det kritiska tänkandet tillsammans med viljan att göra gott. Och en av de viktigaste saker vi har att tänka på är vilka vapen man kan göra av orden.

Mänskliga rättigheter är en idé, en idé som har fått rättslig form och retorisk makt. När stater ansluter sig till – ratificerar – internationella rättighetskonventioner (och de gör de allihop, även Nordkorea och Saudiarabien) så förbinder de sig vid en massa saker, bland annat att betrakta människor som fria och jämlika.

Mänskliga rättigheter har blivit ett globalt språk, ett normativt paket, som inkluderar alla bekanta värdeladdade ord: frihet, jämlikhet, värdighet… Och det är ju bra förstås för det underlättar för talskrivarna och gör politiska krav lätta att formulera. För lätta kanske, för risken med att vi är överens om att mänskliga rättigheter är bra är att vi slutar tänka på vad de betyder och kräver. Vet du själv vad du menar när du pratar om, till exempel, frihet?

Av alla rivaliserande definitioner av värdeladdade, mytomspunna ord som frihet och rättvisa, är det ens meningsfullt att säga att någon är korrekt och de andra fel? Eller är de bara repliker i en konversation utan slut? Eller kanske ett sätt att ge mening och struktur åt det vi strävar efter?

I en scen i Lewis Carrolls Bakom spegeln säger figuren Humpty Dumpty till Alice: ”När jag använder ett ord så betyder det precis vad jag vill att det ska betyda – varken mer eller mindre.” Men, säger Alice: ”Frågan är väl om man kan få ord att betyda så många olika saker.” ”Frågan”, svarar Humpty Dumpty, ” är vilket som kommer att härska – det är allt.”

Konversationen mellan Alice och Humpty Dumpty iscensätter en avgörande fråga: Kan ett ord fås att betyda vad som helst? Vi inte bara säger utan gör också saker med de ord vi använder och den mening vi ger dem. Är den ultimata makten kanske att vara den som bestämmer vad orden betyder? Fria och jämlika… Rättighetskränkning eller legitim intervention. Folkmord eller bråk. Demokrati eller diktatur. Vi vet inte riktigt (särskilt inte om vi är försvarsminister eller kanske partiledare för Centern) men det är bland annat sådant här som avgör vem som måste få leva och vem som kan tillåtas dö.

Det här säger jag inte till studenterna på första föreläsningen för då skulle vi få alldeles för dåliga genomströmningssiffror. Och i praktiken är det ju ändå så att vi snubblar oss fram med en vag men ofta för praktiska syften tillräcklig föreställning om vad som är vad. Men ibland måste konversationen få ett slut: Saudiarabien är en diktatur.

En viktig och märklig sak som finns i allt detta – förutom det uppenbara att filosofi är på liv och död – är en fascinerande egenhet som utmärker människan: förmågan att leva ”som om”. Konsten att kollektivt bestämma sig för någonting och sedan betrakta detta som man har bestämt sig för som en tvingande regel eller ett orubbligt sakförhållande. Vi beter oss som om pappersbitar med tryck har pengavärde, och då har de det. Riksdagen har auktoritet att utfärda bindande lag i Sverige därför att vi beter oss som om den har det. Det är julafton den 24 december, därför att vi beter oss som om det är det. Stater har suveränitet över sina territorier, därför att och så länge som andra stater beter sig som om de har det. Varje system av regler, varje uppsättning principer som vi följer, är exempel på konsten att leva ”som om”; ”som om” vi inte kan eller får göra annorlunda.

Utan den konsten hade inget samhälle varit möjligt. Samtidigt är det här som ett av våra största hot ligger. Att bete sig som om det inte går att handla annorlunda innebär att man konstruerar nödvändigheter där inga nödvändigheter egentligen finns, och samtidigt friskriver man sig från ansvar.

”Vi är tvungna.” Vi är, till exempel, tvungna att skicka tillbaka ensamkommande flyktingbarn till Italien eller Grekland eller Polen för det krävs av Dublinförordningen, den överenskommelse inom EU som säger att en flykting måste söka asyl i det första EU-land som han eller hon kommer till.

Om vi är tvungna, om vi inte kan handla annorlunda, så kan ju konsekvenserna inte vara vårt ansvar, eller hur? Men det finns ingen förordning som förbjuder ett land att ge uppehållstillstånd. Det är aldrig otillåtet att behandla människor bättre. Och kanske är hela Dublinförordningen olaglig, en kränkning av den mänskliga rättigheten att söka asyl. Är du återskickad enligt Dublinförordningen så är du i praktiken satt i statsarrest i det land som du har skickats tillbaka till; du kan inte lämna det. Är inte det en kränkning av den mänskliga rättigheten att inte kvarhållas i ett land mot sin vilja? Tänk på det!

”Vi måste; det är tvunget att; det är oundvikligt att…” Men vi lever i samhället, i världen där allting är ”som om”, och där finns ingen tvingande nödvändighet och därmed inte heller någon friskrivning från ansvar.

Mänskliga rättigheter är en idé; de är framtänkta och de finns för att och så länge som vi beter oss som om de finns.

Mina studenter vill förändra världen. Det viktigaste jag kan säga till dem är att det går. Det viktigaste tillägget jag kan göra till det är att säga att då behöver man vara bra på att tänka. Då måste man till exempel kunna artikulera vilken innebörd vi behöver lägga i de begrepp som strukturerar samhället för att det ska bli bättre för människorna i det. Vad är det att vara fri? När är någonting rättvist? Vad ska vara jämlikt och varför är jämlikhet viktigt?

Krassa analytiker som inte är cyniker, som är bra på att tänka och som försöker. Den ambitionen är värd att fira en dag som denna; det är den som ger akademin dess avgörande roll i ”som om”-världen, om vi vårdar den rollen. Jag tror att det var det som Hannah Arendt tänkte på när hon skrev om ondskans banalitet. Och om vi håller detta i åtanke när vi tänker på mänskliga rättigheter så kommer vi en bra bit på väg: Vi kan handla annorlunda, ansvar faller tyngst på de som har makt och det är aldrig otillåtet att göra det bättre för andra.

Advertisements
Posted in Uncategorized | 1 Comment

UR Samtiden : Mänskliga rättigheters historia

Under de årliga Humanist- och teologdagarna på Lunds universitet arrangerade vi på MRS ett samtal mellan Lena Halldenius, Dan-Erik Andersson och Linde Lindkvist på temat “Vanor och ovanor i historieskrivningen om mänskliga rättigheter”. Samtalet knyter an till vårt pågående forskningsprojekt Challenging the Human Rights Tradition (CHARTA).

Samtalet som ägde rum den 23 mars bandades av UR Samtiden och finns tillgängligt på UR Play fram till och med den 30 juni 2017 (!).

Posted in Events, Lectures | Leave a comment

Imagining a Third Intifada

By Annabel Merkel, Student, Human Rights Studies,

Despite two large Palestinian uprisings – the first and the second intifada – the Palestinians have hardly been able to change their living conditions for the better. Instead an impenetrable wall has been built around the West Bank with approximately 500 checkpoints inside. At the Gaza Strip the Jewish settlements have been abandoned, but the blockade, created and maintained by Israel, has made life very difficult for the Palestinians still living there. It’s been about six years since the second intifada ended and the mores stories and photographs that leak out from the Palestinian Territories the more urgent my question becomes. When will the next uprising start? How do the Palestinians look upon an intifada when memories are left of earlier attempts that have only made the situation worse?

Continue reading

Posted in Student essays | Leave a comment