Ett minoritetsspråk är inte en minoritets språk!

Av Henrik Rosenkvist, docent i nordiska språk vid Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet

I augusti 2009 var jag på en konferens för språkforskare, och vid den avslutande middagen hamnade en av de prominenta inbjudna professorerna bredvid en äldre kvinna. Kvinnan berättade att hon och hennes kamrater hade blivit agade i skolan när de talade sitt modersmål, och att de fortfarande inte kunde använda sitt språk utanför hemmet; för bara några få år sedan, år 2004, sa rektorn på byns enda skola att han inte ville höra deras språk i skolan, eftersom det var ”fult”. Professorn, som kommer från Nederländerna, kunde knappt tro vad hon hörde. Landet var nämligen Sverige, platsen Älvdalen, och det förtryckta språket var, och är, älvdalska. Hur kan det komma sig att det finns människor i Sverige som fortfarande inte får använda sitt modersmål någonstans utom i hemmet och i andra informella sammanhang? Förklaringen ligger i hur termen ”minoritetsspråk” tolkas i Sverige.

Från och med 2009 gäller för första gången en språklag i Sverige. Den fastställer att svenska ska vara huvudspråk i Sverige, och dessutom erkänner lagen fem landsdels- och minoritetsspråk: finska, samiska, tornedalsfinska (meänkieli), romani chib och jiddisch. Varför har då just dessa fem språk blivit minoritetsspråk? En första ledtråd ges av en formulering i språklagens inledning:

Den som tillhör en nationell minoritet […] ska få möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket […].

Det är alltså den som tillhör en minoritet som kan omfattas av lagen om minoritetsspråk. Följdfrågan blir då, givetvis: vem tillhör en minoritetsgrupp? På regeringskansliets hemsida får man följande besked:

Gemensamt för dessa minoritetsgrupper [judar, romer, samer sverigefinnar och tornedalingar] är att de har befolkat Sverige under lång tid samt att de utgör grupper med en uttalad samhörighet. De har även en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet.

Här presenteras ett kriterium som är tämligen objektivt: en minoritet ska ha vistats länge i Sverige. De övriga kriterierna är svårgripbara, och när det gäller frågan om minoritetsspråk är språklig tillhörighet oanvändbart – om man definierar en minoritet från språklig tillhörighet blir ju resonemanget cirkulärt. I den mediadiskussion som ägt rum under det senaste året framgår dock att de kriterier som är absolut viktigast för att definiera en minoritet är etnisk, kulturell och/eller religiös tillhörighet.

Men om man undersöker den definition av landsdels- och minoritetsspråk som faktiskt gäller – det vill säga Europarådets definition i minoritets-språkskonventionen – så sägs det ingenting om religiös eller kulturell tillhörighet. Enligt Europarådet är definitionen på ett landsdels- eller minoritetsspråk ett språk som:

  1. används i ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp som till antalet är mindre än resten av befolkningen i den staten och
  2. är annorlunda än det eller de officiella språken i staten.

Här ligger alltså tonvikten på själva språket och inte på talarnas sedvanor och trosmönster. Språket ska ha talats länge på en viss plats av ett mindre antal talare och det ska skilja sig från svenska – svenska dialekter omfattas alltså inte av bestämmelserna. Finns det då språk i Sverige, utöver de erkända minoritetsspråken, som uppfyller dessa kriterier? Mitt svar på den frågan är ett obetingat ja.

Under de senaste åren har jag i ett forskningsprojekt haft förmånen att närmare bekanta mig med den stora språkliga variationen i Sverige, och det finns definitivt språkliga varieteter i Sverige som skiljer sig så mycket från svenska att de inte kan betraktas som dialekter. Goda exempel är målen i Piteå och Överkalix, men först och främst tänker jag på målen i övre Dalarna, och i synnerhet älvdalska. När det gäller Pitemål och Överkalixmål så är de visserligen obegripliga för de flesta andra svenskar, men dessa mål avviker inte så mycket från svenska på alla språkliga plan som älvdalska gör. Älvdalskan använder andra ljud (som t. ex. nasala vokaler), andra ord (kråise för ansikte, t. ex.), annan böjning av orden och en annan ordföljd än svenska. I en del fall är älvdalskan påfallande konservativ. När det gäller stavelselängd talar älvdalingarna fortfarande som Birger Jarl gjorde på 1200-talet, medan de som talar standardsvenska följer det nya uttalsmönster som utvecklades på 1400-talet. I andra fall har älvdalskan utvecklat nya språkdrag som aldrig funnits i svenska. Ordet vrida motsvaras till exempel i älvdalskan av rwaiða, där de två första ljuden alltså kastas om, och satsen Kweðum kringgt betyder ’vi sjunger ofta’subjektet vi utelämnas alltså.

Professor Östen Dahl har visat att typologiskt sett ligger älvdalska närmare färöiska och isländska än svenska; det vore därför rimligare att betrakta norska och danska som svenska dialekter än älvdalska. Faktiskt menar alla språkvetare som på allvar forskat om älvdalska att älvdalska är ett språk. Ändå anser regeringen att älvdalska är en dialekt. Varför? Kan det bero på att älvdalingarna inte har särskilda religiösa och kulturella egenheter (utöver de som språket i sig innebär), och därför inte ses som en minoritet? Sannolikt är det så, men som jag framhöll ovan säger Europarådets konvention om landsdels- och minoritetsspråk ingenting om detta! Om man utgår enbart från konventionens definitioner är det i mina ögon fullständigt självklart att älvdalska ska erkännas som ett eget språk. Europarådet tycks för övrigt hålla med om detta; i maj 2009 uppmanade Europarådet för tredje gången Sveriges regering att ompröva älvdalskans ställning… deras tidigare uppmaningar har dock fallit på hälleberget, och det finns inget som tyder på att regeringen är mer lyhörd nu.

Med utgångspunkt från Europarådets bestämmelser måste man alltså skilja mellan minoritetspolitik och minoritetsspråkspolitik. Det kan finnas minoritetsspråk som inte talas av erkända minoriteter.

När det gäller älvdalska så är språket starkt hotat, eftersom det aldrig har givits någon form av offentligt erkännande. För bara sju år sedan meddelade alltså rektorn för skolan i Älvdalen att han inte ville höra älvdalska i skolan eftersom det är ”fult”. Hade han uttalat sig om samiska, finska eller jiddisch hade detta varit ett klart fall av diskriminering, men älvdalska, som har talats i Älvdalen sedan urminnes tid, är inte skyddat i lagen. Situationen är mycket olycklig, både för älvdalingarna själva, som tvingas tala svenska från första dagen på dagis, och för alla oss andra. Vi håller på att gå miste om en oersättlig kulturskatt, ett unikt levande språkligt fornminne. Och till skillnad från finska och de andra minoritetsspråken så talas älvdalska enbart i Sverige. Därför kan bara vi svenskar göra något för att rädda språket. Ett särskilt ansvar har givetvis regeringen, i vars makt det ligger att ge älvdalskan ett länge efterlängtat stöd, och jag hoppas innerligen att någonting görs inom en snar framtid. Chansen att rädda älvdalskan kommer inte igen när språket har gått förlorat.

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

4 Responses to Ett minoritetsspråk är inte en minoritets språk!

  1. elin says:

    varför har i minoritetsspråk i sverige och vad är det?

  2. Olav says:

    Hur ska vi kunna göra så att regeringen bryr sig. Jag rent sagt förbannad av att de skiter i Europarådet rekommendationer. Jag anser att älvdalska har större rätt att vara en minoritetsspråk än till exempel romani och Jiddisch, dessaspråk har ej sitt ursprung i Sverige med det har älvdalska.

  3. dennisbarvsten says:

    Jag heter Dennis, sverigefinne, och aktiv i samarbetsplattformen Ung minoritet. Jag tycker det är dumt att ställa minoriteter mot varandra och säga “jag anser att xx har större rätt än xx”. Varför måste vi ens göra så? Saken är att går man ned på djupet så kan aldrig älvdalskan bli ett nationellt minoritetsspråk, för det är inte nationellt. Däremot kan språket bli ett landsdelsspråk/regionalspråk. Språket talas enbart i Älvdalens kommun.

    De övriga minoritetsspråken kan också knytas till vissa starka fästen, men de talas ändå över hela Sverige. Finskan täcker hela Mälardalen, Västmanland, östkusten, västkusten, norra Sverige. Meänkieli täcker hela tornedalen och sedan finns väldigt många tornedalingar i Luleå, Umeå och Stockholm. Samerna finns i hela Sápmi, man brukar även säga på skämt att Stockholm är Sveriges största sameby. Judar finns framförallt i Stockholm, Uppsala, Norrköping, Göteborg och Malmö. Romerna finns över hela Sverige.

    Språket följer gruppera förutom med judarna. Det är en minoritet i minoriteten som faktiskt talar jiddisch. De är erkända av andra värden.

  4. Aliza says:

    Currently it seems like Movable Type is the top blogging platform out there right now.
    (from what I’ve read) Is that what you’re using on your blog?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s