Om de duktiga MR-tjejerna och att våga vara en slacker

Detta inlägg vill jag tillägna de fantastiska kvinnor som är mina kursare och vänner. Ni är otroligt duktiga och kommer på ert osjälviska vis uträtta mycket stort inom vårt fält och bidra till att göra världen en bättre plats.

Eftersom jag vet att ert tvättäkta engagemang för de mänskliga rättigheterna kommer genomsyra era liv så vill jag däremot uppmuntra er att tillsammans med mig avge ett motsatt nyårslöfte: att inte vara rädda för att plocka fram den själviska slackern i er.

Jag sitter här och läser uppsatser inför den stundande opponeringen av våra C-uppsatser på fredag. Jag tar en paus och skriver detta blogg-inlägg när jag märker att jag börjar göra två saker: 1. Letar fel i andras uppsatser och 2. Öppnar min egen inlämnade uppsats och letar fel i den. Detta trots att jag vet att inget gott kan komma ur det, endast ånger och frustration. Att jag kände mig stolt över mig själv och min insats när jag lämnade in uppsatsen förra veckan har jag redan glömt.

Under året har vi många gånger diskuterat prestationsångest, betyg och stress. Att inte göra våra kursansvariga besvikna, att inte göra oss själva besvikna. Ibland har det lätt till svår frustration, migrän, och till och med panikångest. Men hur kan man vara omotiverad inför studierna när det rör sig om ett så spännande ämne och man har valt det själv?

Studenter från andra områden frågar oss om vi nånsin känner oss helt lediga från våra studier, just eftersom vårt engagemang för rättvisa är en del av de vi är, en del av våra personligheter. Vi är tränade i att alltid uppmärksamma ojämlikheter och maktstrukturer och genusglasögonen går inte att ta av. På fritiden ägnar vi oss åt Amnesty, Tamam, Ofog, CISV och Utrikespolitiska föreningen, går på filmvisningar och seminarier. Kort sagt, mycket av vår tid går till att bry sig om andra och värna om andras välbefinnande.

Jag själv får nästan dåligt samvete över att som MR-student välja Jersey Shore eller RuPaul’s Dragrace som avkoppling framför Dox och Världens Konflikter. När jag ska gå på bio kommer jag på mig själv med att föredra amerikansk skit på SF framför italienska mocumentaries på Kino. Jag nästan skäms för att erkänna att min sambo ser på fler dokumentärer och läser mer nyheter än vad jag gör.

Mitt nyårslöfte är att inte skämmas över det. Att vara student i mänskliga rättigheter betyder inte att mitt liv ska präglas av självuppoffring. Jag är också ett mål i mig själv. Jag är också en av de kvinnor som jag skriver uppsatser om, som inte ska behöva vara duktiga och högpresterande för att känna att de är värda något. Mina genusglasögon sitter där de sitter ändå och det har visat sig att jag hittills har valt uppsatsämnen från den populärkultur som jag omger mig med på min fritid.

Så kära vänner, jag ber er inte att släppa på ert engagemang, utan snarare bara våga inkludera er själva i det. Att vara feminist och ung kvinna innebär inte att arbeta hårdare än män eller andra kvinnor, utan att vila i att man inte har något bevisa.

Av Selma Hedlund

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Om de duktiga MR-tjejerna och att våga vara en slacker

  1. Linus Söderlund says:

    Bra skrivit Selma!

  2. Carina kain says:

    Riktigt fint skriver, fint att någon satte ord på det 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s